Har just läst artikel För att kunna skapa en livsberättelse behöver individen ett kollektivt sammanhang, på temat om biografins uppgång och sönderfall i tidningen Axess. Den spännande artikeln är skriven av Birgitta Svenssons, professor i etnologi vid Stockholms universitet. Min kompis Kristina Lund som är etnolog har gjort största delen av fältarbetet och själv har jag haft nöjet att vara med under delar av fältarbetet.
"Regissör ena dagen, marknadschef den andra och gallerist den tredje. Gränser suddas ut när kreativa människor är verksamma i olika roller, menar föreläsarna på ett seminarium om ”renässansmänniskans fördelar” en majdag 2006 i Stockholm. Platsen är vad etnologen Robert Willim kallat industrial cool, en gammal industrilokal. I fokus står den ”kreativa globaliseringen” och hur kreativa personer skapar sina egna regler och arbetssätt i gränslandet mellan kommers och kultur.
Deltagarna på seminariet är unga och tillhör den nya urbana elit som betonar individens frihet från samhällets och myndigheters kontroll liksom hennes frihet att vara den hon vill vara. De använder nya managementord som revolution, rebell, aktivist, manifest och anarki och understryker att framgång handlar om att ifrågasätta traditionell kunskap. I den nya konsultbranschen bär företagen ofta namn som handlar om ”minds” och ”mindset”. De kallar sig för ”business revolutionaries” och marknadsför nya strategikonsulter i form av uppmaningar som ”hyr en rebell”.
Konstant rörelse, ständiga kriser och överskridande av nationella gränser har blivit den urbana elitens huvudmotiv. När organisationerna måste reagera snabbare, bli smartare och byta arbetssätt, behövs en kulturell revolution som möjliggör ett avreglerat liv. Det som tidigare beskrivits som en sjukdom – att ha multipla identiteter – har i dag blivit en nödvändighet.
Den urbana eliten styr villkoren även på andra områden i samhället. Dess sätt att beskriva den nya människan har spritt sig till snart sagt alla områden, inte bara företag och andra organisationer utan också till universitet, skolor och politik. Den amerikanske kulturgeografen David Harvey har i A Brief History of Neoliberalism (2005) karaktäriserat det nyliberala projektet som en ”kreativ förstörelse” av både samhällets stora institutioner och av levnadssätt, sociala relationer, vanor och traditioner."
VI HÅLLER STÄNDIGT på att bygga våra liv i förhållande till något som kan förklara hur det blev som det blev. Våra livsberättelser syftar till att konstituera oss som individer, men det är sättet på vilket livet blir ihågkommet och berättat som kommer att utgöra biografin. Det biografiska minnet och livsberättelsen behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som det levda livet. De utgör ett slags ytkunskap, en berättelse formad för att beskriva livet så som vi själva eller någon annan velat formulera det. Men under den finns en uppsättning regler, vanor och kulturella värdemönster som styr både berättandet och livet.
Det finns i detta sammanhang två slags minnen, det personliga och det allmänna eller gemensamma. De relaterar till olika sidor av vår identitet: å ena sidan den privata, individuella, å andra sidan gruppidentiteten. Vi behöver båda för att få sammanhang i våra liv. Genom att läsa andras livsberättelser får vi koderna till hur vi själva kan skriva våra liv. Den gemensamma livsberättelsen handlar om våra tillhörigheter och definierar oss som folk, grupp etcetera. Alla folk har ur-sprungsberättelser, och om de fråntas dem kan de drabbas av det som Sven Lindqvist beskrivit i Terra Nullius. En resa genom ingens land (2005). Aboriginernas sociala villkor blev betydligt sämre när de inte tilläts relatera till sin kulturella bakgrund, eftersom deras minnen fragmenterats och inga minnesmärken lämnats kvar att berätta utifrån.
Men vårt sätt att ritualisera livsförloppet och dokumentera våra liv utvecklades under 1800-talet. Det handlade då inte längre om den klassiska konsten att minnas, utan om hur minnet formar personligheten. Rationaliseringen av tiden under 1800-talet gjorde det möjligt för människor att tänka på sina liv som biografier. Man kunde föreskriva hur en karriär borde se ut, och livet kunde beskrivas som olika steg i en utvecklingskedja. Under 1800-talet blir människan erkänd som person, vilket innebär att hon blir en individ, men inte bara genom det faktum att hon levat, utan framförallt genom hur hon levat. Detta skapade både möjligheter till individualitet och ett tvång att biografera sig, vilket tar sig uttryck i minnesberättelser, som utvecklar en individuell identitet. Utvecklingen av en lineär tidsuppfattning under 1800-talet var förutsättningen för den självreflektion som är nödvändig i personliga berättelser.
Biografin skapar kulturell betydelse, utifrån vilken människor tänker, handlar, upplever och så vidare. En ny form av subjektivitet, i vilken människan formades genom sitt eget livsförlopp, utvecklades i det moderna samhället. De senaste tvåhundra åren har en biografisk kultur präglat den europeiska moderniseringsprocessen. Det biografiska tänkandet under denna tid karakteriseras av att det mänskliga livsförloppet blir en personcentrerad utvecklingshistoria. Det biografiska perspektivet är också normativt, det handlar om hur man bör leva sitt liv. Friheten att själv gestalta sitt liv har inte bara varit en möjlighet utan också en skyldighet. Levnadsberättelsen blev i det moderna samhället ett sätt att ordna livet och tiden, på samma sätt som kartan ordnar världen och rummet.
MEN DETTA ENKLA, enhetliga levnadsberättelsetänkande är nu borta. Tryggheten i en livslång anställning hos en arbetsgivare, liksom tryggheten i den statliga välfärden har blivit nyckfullare. När mönstren för de stora berättelserna luckras upp, blir det också svårare att formulera de små, det vill säga de enskilda, livshistorierna. Då leder jakten på livsberättelsen till att individen vänder sig inåt i ett sökande efter sig själv i olika former.
Gör-det-själv-vågen inom så många områden har också sin motsvarighet i att göra sig själv som människa, att designa sig själv. När många andra tillhandahåller exakt samma sak krävs det att man paketerar sitt budskap för att märkas i mängden. Det gäller att reducera komplexiteten och åstadkomma ett starkt varumärke.
När människor är tveksamma om hur livet ska levas, uppstår en marknad för experter, som talar om hur olika delar av det ska hanteras: yrkeskarriären, bostadskarriären, relationerna, hälsan, barnuppfostran. När vi inte längre klarar av att navigera i tillvaron, inte längre har kompetensen att skriva en begriplig livshistoria, då behöver vi personliga coacher och experter som vägvisare. Man får helt enkelt professionell hjälp att upprätta ett självbiografiskt minne, att härleda sin identitet och redovisa sitt liv.
För att nå framgång behöver vi designa vårt medvetande. Livet har också blivit en marknadsvara, och berättelsen om det utgör ett slags försäljningsteknik för individen. Processen att berätta livet kan jämföras med innebörden i att kommunicera och förpacka andra varor. Berättelsen står i dag över huvud taget i fokus för marknadstänkandet, vilket lett till att ämnet corporate storytelling införs på Stockholms universitet hösten 2006. Framgångskonceptet består i att genom ”mind management” skapa sig en unik kreativ identitet, vilket sker genom att man förser sig med det som kallas social mjukvara. Det är passion snarare än plikt som gör dig framgångsrik. Att arbeta skall inte längre vara ett sätt att tjäna sitt uppehälle utan en form av självförverkligande. Det viktigaste är att göra sin egen grej, att kultivera fram en unik talang, att helt enkelt vara ett original, inte en kopia av andra. Förr identifierade man sig snarare med en grupp, organisation eller institution, och det fanns en trygghet i att ha gemensamma erfarenheter i sina livsberättelser. I det senmoderna samhället måste i stället identiteterna konstrueras individuellt och strategiskt i samklang med begrepp som transformering, uppdatering, förändring, rörelse, som alla är ledord i det nya arbetslivet.
HUR ÅTERVERKAR DET som jag vill kalla kulturell avreglering på våra möjligheter att se mening och sammanhang i våra liv? Sociologen Richard Sennetts senaste bok The Culture of the New Capitalism (2006) kan fungera som utgångspunkt för reflektioner över hur villkoren för livsberättelsen och därmed också för människors liv har förändrats de senaste åren. Den som skall lyckas under dagens instabila sociala förhållanden måste, menar Sennett, möta tre slags utmaningar. Först: Konsten att hantera kortsiktiga relationer och ständigt improvisera i utformandet av sin livsberättelse – eller helt enkelt leva utan någon hållbar självkänsla. Den andra utmaningen är att utveckla sina talanger i takt med förändrad efterfrågan, en ny kompetens som snarare vilar på vad man kan tänkas kunna göra i framtiden än på tidigare erfarenheter, det vill säga vad man faktiskt gjort. Den tredje utmaningen följer av den andra och handlar helt enkelt om förmågan att överge sina erfarenheter och kompetenser till förmån för nya möjligheter.
Denna nya idealmänniska har mycket gemensamt med den perfekte konsumenten, som ständigt behöver nya saker, trots att det inte är något fel på de gamla. Enligt Sennett har övergången från stabila marknader och hållbara organisationer till växlande och föränderliga lett till att idealet har blivit en människa som kan överge sina positioner och ständigt omformulera sitt jag. Den nya teknologiska kapaciteten gör att behovet av de stora massorna försvinner. De som vill arbeta, men inte har någon särskild kompetens, kommer att bli överflödiga. Den nya idealmänniskan undviker beroende och vill inte begränsas av institutioner som bygger på ömsesidigt beroende. I stället för ett institutionaliserat liv efterfrågas nu ett liv som bygger på personliga, individuella initiativ.
Det kulturella värdesystemet styrs i dag mer av en passionerad otålighet. Stabilitet ger ingen moralisk prestige. Sennett ser detta som en av förklaringarna till att det blivit impopulärt bland medelklassens barn att arbeta i traditionellt stabila yrken inom den offentliga sektorn. Det ligger högre prestige i att arbeta i de nya transparenta, riskbenägna organisationer som styrs av otålighet och förändring. De arbetsplatser han beskriver är inte de där de flesta människor arbetar. Det handlar främst om hightech, den globala finansen och den nya servicesektorn, som han menar har ett betydande kulturellt inflytande över hela samhället. Här avgörs vilka kulturella färdigheter och kompetenser som gör sig gällande.
FÖR NÅGRA DECENNIER sedan stämde våra egna levnadsberättelser väl med vad vi kunde förvänta oss av våra organisationer och institutioner. I dag gäller flytande samtidsinriktade modeller, som handlar om möjligheter snarare än om progression. Därför har klassbakgrund åter kommit att spela en stor roll. Familjebakgrund och sociala nätverk blir lika avgörande nu som förr för tillhörighet till den nya elit som styrs av talang och kompetens.
Tidigare skilde den moderna välfärdsstaten mellan rätt och fel, legitimt och illegitimt. I den flexibla senmoderniteten har dessa beslut i stället alltmer kommit att hamna hos individen. Möjligheten att välja tillhörigheter och identiteter betraktas som en frihet. Under det sena 1900-talet blev identitet nyckelordet för sociala, politiska och kulturella relationer samt en moralisk och demokratisk rättighet. Syftet med denna essä har varit att fästa uppmärksamheten på det bristande samspelet mellan samhällets minne och människors livsberättelser, ur vilka kulturella identiteter formas. Ytterst är det kanske en fråga om huruvida vi vill att livsberättelserna skall vila på marknadsvärden, individuella lösningar och särskilda identiteter eller förankras i gemensamma samhälleliga institutioner, grupptillhörigheter och medborgarskap. Den individuella friheten kontrasteras mot kollektiva lösningar, likvärdighet, institutioner och statlig styrning, trots att vi behöver bådadera.
Sociologen Emile Dürkheim beskrev redan 1914 i The Dualism of Human Nature and Its Social Conditions (återutgiven i Robert N. Bellah, Emile Dürkheim on Morality and Society. Selected Writings 1973) människan som en ”homo duplex”: den personliga sidan är egoistisk och har individualiteten som objekt, medan den sociokulturella sidan verkar i relation till andra människor och har moralen som objekt. Den moraliska aspekten handhas av olika institutioner, såsom familjen, som upprätthåller normer, seder och vanor som styr vardagligt handlande. Mellanmänskligt kulturellt och socialt samspel innebär förpliktelser mot dessa institutioner och förutsätter att vi ger dem legitimitet att upprätthålla normerna. Erkännandet av kulturella identiteter handlar i grunden om tillit och tillhörighet på en privat och subjektiv nivå, men också om social status på en offentlig och objektiv nivå. I ett demokratiskt samhälle räcker det inte att bli kulturellt erkänd, utan man måste också kunna använda sin identitet för att uppnå en status som likvärdig medborgare.
VILLKOREN FÖR livsberättelsen har förändrats, men dess grammatik består, och för att människor skall känna tillit i livet måste det finnas gemensamma regler. I sin egen biografi Respect in a World of Inequality (2003) pläderar Sennett för ett samhälle där vi hyser respekt för varandra. Han använder en analogi med kammarmusiken för att visa hur beroende vi är av att ritualisera livet tillsammans. Det är kvartettens gemensamma ritualer som gör dem samspelta. Priset för den liberala meritokratin är brist på ömsesidiga kulturella beroenden, menar han, men beroende är att föredra framför den totala självständigheten, eftersom det är det som håller oss människor samman.
Vi har fått en konflikt mellan person och erfarenhet, som har lett till att människor inte längre kan forma sina personligheter till sammanhängande berättelser. Det samhälle vi i dag lever i präglas av en individualitetskult, som leder till det jag här har kallat kulturell avreglering. Vi förmår inte längre leva livet som ett sammanhängande projekt, eftersom vi inte hyser tillit till att den värld som omger oss skall bestå. Den frihet som ser ut som friheten att välja är illusorisk. Det är i själva verket marknaden som väljer åt oss, och den homogeniserar livet på ett mindre demokratiskt sätt än vad ett solidariskt samhälle med hållbara ömsesidiga regelverk gör. Och det som i marknadstänkandet ser ut som en frihet att forma sitt eget jag, kan också betraktas som en utomordentligt styrande kontrollprocess. Imperativet att vara konkurrenskraftig och enastående homogeniserar i själva verket alla originalen till en föga originell marknadsanpassad kategori i ständig förändring och utan kulturell förankring i annat än marknaden.
Människors möjlighet att välja var de vill höra hemma och hur de vill forma sina liv kräver sin motsvarighet i berättelser om det. Om relationen mellan erfarenhet och berättelse är rimlig, kan de också välja kulturell förankring. Vi behöver sammanhållna livsberättelser, och vi behöver kunna koppla våra erfarenheter till något bestående. Sannolikt är det utifrån detta behov som det stora intresset för biografier i dag skall förstås. 
BIRGITTA SVENSSON
Professor i etnologi vid Stockholms universitet.
Comments